Det finns en berättelse om en indianhövding som får en fråga av sin dotterdotter.

Hon säger: Det känns som jag har två vargar som kämpar i mitt inre. Den ena är våldsam, hatisk och hämndlysten. Den andra är förlåtande och full av medkänsla. Vilken av vargarna kommer att vinna?

Hövdingen svarar: Den du matar.

Har du funderat på det där med livet?

 

Jag gör det mest hela tiden... Meningen, det där stora härliga som vi inte har någon aning om men som ändå alltid finns där. Idag kom jag att tänka på något. Meningen, tänk om den inte finns? Någon sa en gång till mig att en ickemening, slumpen, är det vackra med livet. Att vi är här och vi har det här som är nu, och sen finns det inte mer, och inte vi heller. Och att det är det fina... Alla tycker nog inte så. Men om det nu stämmer, att det är så, måste vi ju vara smarta. Hoppet är vad som håller människan vid liv, är det då inte naturligt att vi hittar på en Gud? En högre makt att förlita oss på. Trösta oss med. En slags modersgestalt. För en värld utan hopp, utan trygghet, slutar i kaos. Det vet vi ju.

Eller?