Det finns en berättelse om en indianhövding som får en fråga av sin dotterdotter.

Hon säger: Det känns som jag har två vargar som kämpar i mitt inre. Den ena är våldsam, hatisk och hämndlysten. Den andra är förlåtande och full av medkänsla. Vilken av vargarna kommer att vinna?

Hövdingen svarar: Den du matar.

Men så var väl inte ett par dagar med pappa helt tokigt? Fyra timmar dit, hotellsäng, hotellfrukost, sökning, restaurangmat, fyra timmar hem. Det är lite skönt att åka bil ändå. Man kan liksom inte göra annat än slappna av... Se film, läsa, lyssna på musik, surfa. Sånt som behövs ibland. Ändå är jag helt utmattad och mitt huvud stoppat med ludd. Det var en rolig dag, men krävande. Tidig säng för mig ikväll, imorgon är ju Dansens Dag och Nelix tänker stödja Bollnäs kulturliv helhjärtat. Godnatt.

Ikväll var jag till Gävle med Granis, Kickan och Hobbe. Vi åt dillchips i bilen, tittade på lp-skivor och gamla barnböcker på Myrorna, lyxade med dyr mat på vad Felix kallar för Kinakrogen, stannade några minuter på ett torg och dansade och skrattade, träffade Jocke och Olivia på Filmstaden, spillde ut världens största popcornkartong (okej, det var mest jag) på ett kladdigt biosalongsgolv, såg en himla vacker film (se rubrik), letade och letade efter vägen hem, satt på en bänk invid en sjö i kolmörkret och såg på stjärnorna och mindes andra fina kvällar...

Det var mysigt. Skönt. Sådant som borde göras oftare.

"Det var en mjuk, försiktig kyss, en som inte var tänkt att leda till någonting annat. Jag skulle förmodligen inte ha kysst Midori den där dagen om vi inte hade tillbringat eftermiddagen på tvättbalkongen i solen, druckit öl och sett på en eldsvåda."

Fina, fina bok. Liksom en kärlekshistoria men ändå inte. Enkel, självklar men annorlunda. Fumlig. Svårsmält. Sådär som kärleken är.

Det var lite lagom småkyligt, rökigt, sommarmusik och gott grillat. Det var dans på gräsmattan, allsång vid förstärkt synth i trädgården, prat, skratt och fina ord. Det var bebisar, tipsrunda med konstiga frågor, gitarrspel och impulsivegenkomponerat entimmesvarande musikochsångstycke framfört alldeles för högt, alldeles för sent. Det var kolsvart med tusen tända ljus, filtar och struntprat. Det var världens finaste kväll med världens finaste kenobollar. Och det kändes som sommar.

En svartvit-favorit. Söt film. Jag rekommenderar.

Påsklov. Ordet klingar fint i mina öron. Sova till klockan tio och sedan morgonläsning i vårsolen. Norweigan Wood. Mysbok. Efter det tog familjen tag i trädgårdsarbetet, krattning och rensning och sånt, och det kändes bara så härligt somrigt. Nu duschen, sen fotografering till diverse sökningsblanketter innan jag åker till Simon och träffar fina klassen och grillar och myser.

Igår var vår sista Kritcirkel och det gick upp för mig att snart kommer det inte att vara vi längre. Det gör lite ont när jag tänker på det. Att jag inte kommer få se dem varje dag. Inte prata eller skratta eller vara alldeles för intim. De är speciella, mina klasskamrater. Sådär som inte många är. Och jag tycker om dem.

 

Längtar tillbaka. Så himla, nedrans jättemycket.

Klockan äf 03.27. Det sitter en spik högt upp på väggen till höger om mig. Den är ganska kort, smal och ser ensam ut. Vem spikade dit den? Hur länge har sen suttit där? Vad var dess ursprungssyfte? Jag måste veta, plötsligt känns det livsviktigt. Mina ögon sticker och gör ont... Hur länge har jag stirrat på den egentligen?

John Blund, var är du?

Det var en gång en ganska vanlig dag med en ganska jättefin människa. Den dagen var en bra dag.

Gårdagen var bra. Rapportinlämning, vila, fina ord, ännu finare föreställning, ännu ännu finare vänner... Ikväll är det tjejkväll. Det som vi pratat så länge om men aldrig riktigt tagit tag i. Bastu, spel, ansiktsmasker, hårinpackning, film, pizza... Kuddkrig i vita, våta t-shirtar? Det här kommer bli bra. Riktigt bra.

Efter nästan ett års uppehåll var det dags igen... Ikväll fick jag leka lärare. Och regissör. Inte i dans denna gång, utan teater. Fina högstadieungdomar som arbetar hårt, vill mycket, tar åt sig kritik bra och lyfter en föreställning 7 snäpp på bara en timme. Jag är stolt. Galet stolt. Och vill ha mer.

Helgen var fin. Slutproduktion, vårväderspromenader, hyrfilm, cafélunch, bakning och Felix-lagad mat. Så som varje dag skulle få vara.

Om trekvart är jag på Heden igen. Hemma. Småpratar med fina människor, sminkar, ställer iordning, äter frukost och laddar. Ännu en skolföreställning innan två timmars styrkepass. Ikväll håller jag och Josefin i Linus tonårsgrupp på Teaterverkstan... Vart går skolarbetet in i det här schemat? Eng. C rapport, Sv-förberedelser, ESO-uppsats, Nutida konst-arbeten? Hm. Det löser sig.

Slutprodukton smakar surt. Ni vet sådär gott men som krampar lite i tungan efter första tuggan. Roligt, peppande, energirusande... Och så ligger jag död på sängen efteråt. Premiären är över, liksom ytterligare tre föreställningar. Första tuggan är svald. Borde det inte gå lättare snart?

WHY ARE YOU DOING THIS 30 DAY CHALLENGE

Mina vänner började. Jag fnös. Läste. Intresserade mig. Tänkte efter. Kunde inte låta bli.

”How happy is the blameless vestal’s lot!
The world forgetting, by the world forgot.
Eternal sunshine of the spotless mind!
Each prayer accepted, and each wish resigned.”
- Alexander Pope